jag vill skrika "SE MIG! SE MIG FÖRHELVETE". du vet, dom tittar men ser inte. jag har hjälp,jag har mer än de flesta, kärlek hemifrån, haft vänner hela livet. men det har inte räckt, är det något fel på mig? seriöst fel? det verkar vara så. för hur kan det komma sig att en person som verkligen fått kärlek, inte kan få den att överleva, inte riktigt kan känna den. missförstå mig inte, jag kan känna den från mina föräldrar, det är mer än de flesta kan. jag vet inte hur jag ska skriva egentligen. Varför gråter man sig till sömns varje natt, när man egentligen inte har något att gråta över ?

fan, jag låter som en lipsill, och det kanske jag i och för sig är. det är tomt, kallt och ensamt i mig. likgiltighet och uttryck utan känsla.hjärtat slår men resten är dött? förstår du ?...

jag borde ha gått vidare för längesen. men jag har aldrig känt någon sådan stark känsla som den.den känslan av värme, att tillhöra något, kärleken en blick kan visa. och den personen visade mig det men sen tog det bara slut. jag repeterar, repeterar och repeterar. borde släppa taget, och det har jag väl gjort till en viss del, jag är inte kär men jag älskar, åh vad jag älskar den personen. du kan inte tänka dig hur ont det gör att älska. på riktigt, villkorslöst, utan några som helst hämningar. att leder till den personen och jag vill inte ha det så längre, för jag har insett(tror jag. . .) att den personen aldrig mer kommer vara min. jag vill bli fri. men innerst inne vill jag vara nära. jag vill inte vara såhär.

Man vill bara att någon ska se en, säga hej och krama om en hårt och länge och le på riktigt.